Hämtat ur: SMIDDA
GRAVKORS - En studie i folklig bildning
Av Christian Aarsrud
(Endast viss information är införd på denna sida. De som önskar läsa mera om
smidda vårdar rekommenderas varmt att införskaffa Aarsruds bok med ovan nämna
titel)
Flerarmade kors / Ringkors / Enarmade kors / Triangelformade kors / Öglekors / Omvänt hjärtformade kors / Övriga äldre korsformer
Flerarmade kors förekommer nästan uteslutande i
Värmland. Antalet är så stort på vissa kyrkogårdar, att de i allmänna
medvetandet blivit något av ett
med smidda gravkors synonymt begrepp. I Ekshärad fanns 1969 hela 206 stycken och
i Dalby några mil längre norrut i Klarälvdalen 164.
Inventeringen omfattar sammanlagt cirka 550 kors.
Det är också i första hand kors av denna typ, som uppmärksammats
och varit föremål för vetenskapligt intresse. I allmänhet inskränker sig
skildringarna
till omnämnanden. Helge Kjellin har således vid upprepade tillfällen
framhållit det stora antalet kors i Älvdalssocknarna och särskilt i Ekshärad.
Intresset
har också i allmänhet koncentrerats just hit. Brynolf Hellner beskrev
Ekshäradskorsen och deras utveckling utförligt 1932. Senare författare som
Brodin,
Sundquist och Jonsson anknyter i sina skildringar i allt väsentligt till detta
arbete
Även turistpropagandan har tagit fasta på Ekshäradskorsen. Redan i
STF:s årsskrift 1907 framfålls "de gamla grafvårdarna". Sena exempel på en
sådan uppmärksamhet på riksplanet är från 1970. Tidningen SE beskrev då
turistattraktioner i bl a Värmland varvid särskilt Ekshäradskorsen observerades.
Samma år utgav poststyrelsen ett automathäfte om 3 frimärken, betitlat "Svenskt
konstsmide", där ett Ekshäradskors avbildades.
Flerarmade kors låter sig inte redovisas efter samma metod som
ringkorsen då alla har samma karaktäristika, nämligen just de många armarna.
Variationerna består i deras olika antal, avståndet dem emellan och deras
inbördes längd, ändavslutningar, ornamentens form och placering.
Korsvarianterna är således många, men skillnaderna inskränker sig till dessa i
och för sig föra iögonenfallande detaljer. Vissa mer eller mindre fasta
utformningar finns dock, oftast med utpräglad lokal förankring.
Korstypen är närmast ensamrådande i norra Värmland och uppträder
dessutom i stort antal på kyrkogårdarna i Klarälvdalen ner till och med
Nedre Ullerud. Längre västerut är de tämligen sällsynta, om man undantar Sunne,
där det finns hela 45 stycken, och några socknar vid Vänerns
nordvästra strand.
----------------
Sammanfattning, Flerarmade kors
Flerarmade kors är den vanligaste korsformen i vårt material. Det
sammanlagda antalet är cirka 550, varav så gott som alla återfinns i Värmland.
Inom landskapet kan man särskilja två områden, ett nordligt-östligt
där de flerarmade är nästan allenarådande och ett sydligt-västligt där
ringkorsen
har en motsvarande dominerande ställning. I gränszonen (Fryksdalen) förekommer
enstaka triangelformade och enarmade kors. Samtliga typer
var i bruk vid 1600-talets slut. Tillverkningen av trianglar och enarmade kors
upphörde emellertid tidigt och avlöstes av de flerarmades expansion.
Trianglarna fick knappast någon betydelse för den fortsatta utvecklingen. Men
det fick däremot av allt att döma de enarmade. Vi har sett hur den
centralistiska
kompositionsprincipen hos dessa kors påverkade framväxten av de
centralvärmländska ringkorsen. Men korstypen har också sitt intresse
i ett vidare sammanhang.
De flerarmade korsens ursprung är problematiskt. Det tycks
emellertid föreligga ett samband mellan dem och de enarmade. Båda är försedda
med
pilspetsformade ändavslutningar på armarna. Hos de enarmade uppträder denna
detalj undantagslöst medan den på de flerarmade är vanlig fast
inte allenarådande. ----
Nästan alla enarmade kors är försedda med två utåtriktade utklyvningar bakom
pilspetsen vilka alltså bildar en U-liknande form som tenderar att omsluta
pilspetsen. Många äldre flerarmade kors är försedda med detta U-liknande
ornament, låt vara använt på olika sätt. På yngre kors förekommer det också fast
då
med en rikare uppbyggnad. Den utåtriktade upprullningen skiljer sig således från
ringkorsens inåt- eller bakåtupprullning.
Utsmyckningsdetaljer som dessa bekräftas skillnaden öst-väst i
Värmland och understryker de olika traditionssammanhangens realitet. De anvisar
också en
möjlig förklaring till de flerarmade korsens uppkomst i det att samma
signifikativa detaljer uppträder på de enarmade. Man skulle då våga dra den föga
överraskande
slutsatsen att de flerarmade uppstått ur dessa, helt enkelt genom att man
tillfogade ytterligare armar till den redan befintliga. Av den förestående
analysen har
emellertid framgått att någon sådan utveckling ej har kunnat konstateras inte
ens där, som i Norra Råda, en enarmad korstyp avlösts av en flerarmad. De
enarmade
skiljer sig ju här tydligt från de äldsta flerarmade. Även om vår hypotes inte
därmed kan dödförklaras föreligger andra förklaringsgrunder.
De äldsta flerarmade korsen från 1600-talets senare del
uppträder i Nedre Ullerud. Deras ändavslutningar är märkligt nog av samma typ
som på ringkorsen.
Men flera av de äldsta korsen i socknen är svårbedömbara. Uppenbarligen hade en
del av den ursprungligen en annan form. Som vi sett var de troligen ringkors.
Det äldsta korset i socknen i ursprungligt skick är från 1660. Det är ett
ringkors till vilket fogats några ytterligare armar. Det andra, nu i omgestaltad
form, har också
troligen från början utformats som ringkors. Korsen i Nedre Ullerud är därför
snarast att se som påbyggda ringkors, en gestaltningsprincip, som bör kunna
härledas
till de flerarmade kors, som sannolikt användes i östra Värmland redan vid den
här tiden.
------
-----
Även om uppkomsten eller bakgrunden ter sig dunkel kan den
fortsatta utvecklingen i sina allmänna drag, och lokalt även i detaljer, nog så
enkelt tecknas.
Generellt sett förlöpte den från fåarmade och triangulärt uppbyggda kors med
blygsamma dimensioner till större och mångarmade. I södra Värmland
blev de flerarmade såvitt vi kan se inte vanliga. Många socknar i området saknar
emellertid kors och öster om Klarälven söker vi dem i stort sett förgäves.
Mycket talar emellertid för att det är just här de hade sitt ursprungliga
centrum och att den utredningsbild som erbjuds en nutida intressent är perifer
och jämförelsevis sen. Sällsynta tidiga exemplar väster om älven torde
vara reflexer av en sporadisk användning. Den egentliga expansionen för dessa
kors skedde först strax före eller vid sekelskiftet 1800.
Ringkors
Med ringkors avses kors, där
ringen antigen ensam eller tillsammans med andra formelement ger gravvården dess
signum. Typen är med alla sina olika
utformningar den, som vid sidan av den flerarmade är rikast representerad i det
insamlade materialet. Omkring 430 kors har jag hänfört till denna grupp.
Det ojämförligt största antalet uppträder i västra Värmland och norra Dalsland,
där jag funnit ca 80% av dem. I övrigt påträffas de huvudsakligen i västra
Småland
och södra och centrala Östergötland.
Enkelringkors
Enkelringkorset är det minst komplicerade. Dess stomme utgörs av ett vanligt
latinskt kors, kring vars mottparti anbragts en ring.
Värmland-Dalsland
Enkelringkorset får i hög grad sin karaktär av den ornamentella
utsmyckningen. Ornamenten består av korta plattjärn med utkluvna och spetsade
ändar. I många fall
har spetsarna rundsmitts och inte sällan böjts bakåt i en elegant slinga. Här
liksom hos andra gravkorstyper har ornamenten en utfyllande och livande uppgift.
I fråga
om en så enkel form som ett ringkors blir utsmyckningens placering tämligen
schematisk. Genomgående har varje kvartscirkelbåges mittparti smyckats med ett
ornament,
riktat mot kryssmitten. Placeringen och riktningen gör, att den slutenhet, som
annars uppstått, har brutits. Kring kryssmitten är två eller fyra ornament
placerade beroende
på utrymmet.
--------
Det äldsta korset, som samtidigt ät det tidigast daterade i hela materialet, är
från Nössemark. Dess båda tidigaste årtal är 1611 och 1679.
Koncentriska ringkors
Kors med denna utformning skiljer sig föga från enkelringkorsen.
Kring korsmitten har här anbragts två ringar i ett koncentriskt arrangemang.
Utsmyckningen varierar,
men ofta har de från enkelringkorsen kända kvartscirkelornamenten använts.
Ibland är de ersatta av halverade ornament, ibland av två mindre ornament på den
yttre
kvartscirkeln och ett på den inre, ibland saknas de helt. Ornamenten kring
korsmitten, så som vi så ofta möter på enkelringkorsen i Värmland och Dalsland,
saknas av naturliga skäl.
Ringkors med bågar
......ganska många enkelringkors givits en osymmetrisk utformning genom att
de övre kvarscirkelornamenten betonats. Dessa kors återspeglar en strävan att
öppna den
eljest slutna formen uppåt, låt vara med föga iögonfallande medel. Ett
åtminstone vid första anblicken tydligare uttryck för denna strävan
representeras av de kors som försetts
med en uppåt öppen halvcirkel, vars fria ändar sticker ovanför ringen. De har
inte sällan smyckats som korsets krön och ibland även försetts med flöjlar.
------
Grenringkors
Med grenringkors avses en arm vars ändar vinklats uppåt i 90° vinkel
och upptill försetts med flöjlar. I allmänhet löper den genom ringens mitt och
överensstämmer
så till vida med ringkorsets arm. I undantagsfall är den inpassad som en
självständigt element ovan eller nedan ringen.
------
Det finns äver:
Centralvärmländska eller rombiska ringkors
Dubbelringkors
Trippelringkors
Enkel- dubbel- och trippelringkors kombinerade med basbåge
Ringkors med flera armar
Udda kors
Sammanfattning, ringkors
Ringkorsen är med sina 450 exemplar den korsform, som näst de flerarmade, är
rikligast företrädd i bevarat material. De har mycket vid utbredning och
påträffas
företrädesvis i västra Värmland, norra Dalsland och västra Småland, i mindre
grad i södra Östergötland och i enstaka exemplar i andra delar av det
inventerade området.
------
Utbredningens vidd talar i och för sig för en hög ålder, en hypotes, som
förstärks av den tämligen entydigt västliga utbredningsbilden.
------
Ringkorsen upphörde i stort sett att tillverkas och användas omkring
1850. Men i Värmland och Dalsland, kunde de om än sällsynt utnyttjas ännu in på
70-, 80- och
t o m 90-talen. I samtliga fall rör det sig om yngre och mer eller mindre lokalt
präglade korsformer
Enarmade kors
Enarmade kors är ovanliga i äldre material. I smidesjärn blev korstypen
vanlig först under 1800-talets senare del.
Värmland
Äldre enarmade kors uppträder i landskapets centrala del. ---- De har
enhetlig utformning och små dimensioner, tre av dem är endast 65 cm höga. Runt
korsmitten
har på arm och stam utkluvits eller fastetsats små järn med bakåt upprullade
ändar, och länge ut mot de pilspetsformade ändavslutningarna finns motsvarande
mindre
järn men med utåtriktad upprullning. Korsen är sålunda symmetriska både i
horisontell och vertikal led. --------
------
Korsets främsta karaktäristika är de diagonalställda järnen och deras
upprullning. Samma element med en likartad sammanbindande funktion uppträder
också på
några förut redovisade ringkors med extra arm, som påträffats i Ö Ämtervik.
------
Bland enarmade värmländska kors finns ytterligare ett mycket gammalt med
avvikande gestaltning. Det är daterat 1674 och är från Visnum i landskapets
sydöstligaste
hörn på gränsen mot Västergötland. Det har en mycket enkel utformning med en
arm, som i likhet med dem från centrala Värmland är avslutad i en pilspets eller
lövform,
försedd med ett hänglöv. Armen har liksom stammen därovan smyckats med enkla
ornament, bestående av tvärställda järn, avslutade med samma pilspetsform.
-----
Triangelformade kors
Till denna grupp räknas också kors med mer eller mindre
tydligt bågformade sidor.
Värmland:
Bland landskapets stora bestånd av smidda gravkors intar de
triangelformade en blygsam ställning. Endast 10 sådana kors är bevarade, vartill
dock kommer några
av en mer ovanlig utformning. De föra påträffades i Fryksdalen och mellersta
Klarälvdalen, i Norra Ny (1 st), i Ekshärad (4 st), i Lysvik (1 st), i Östra
Ämtervik (3 st)
och i Kroppa (1 st). Korsen i Östra Ämtervik är enhetligt och okomplicerat
utformade med påfallande små dimensioner. Utsmyckningen består utöver de gängse
hänglöven av korta ornament med utkluvna ändar, placerade kring kryssmitten.
Åldern är mycket hög. Korsen är daterade 1686, 1695 och 1713. Resterande
6 kors ör något mer komplicerat gestaltade. De två äldsta i Ekshärad från 1753
och 1766 har utöver basjärnet, tvärarm genom korsets mittparti samt utsmyckning
i form av en rikligt utkluven dekor. Även de andra tre korsen i Älvdalen, från
70- och 80-talen, är smyckade enligt samma princip, fast här inskränkt till
järnen
kring kryssmitten. Sidojärnen är dessutom dekorativt genombrutna. I Lysvik och
Kroppa finns två anspråkslösa kors med vågformiga respektive tandade sidor.
Lysvikskorset är daterat 1756.
I Södra Ny på Värmlandsnäs finns tre mer eller mindre
fragmentariska kors, där ring och triangel sammankopplats på så sätt, att den
förras arm utgör bas i
den senare. Även i övrigt är utformningen mycket originell. Triangelns
sidojärn är således ställda i 90° vinkel mot korsets plan, något som i övrigt
påträffas endast
i vissa delar av Småland och Östergötland. Den vegetativt präglade dekoren äger
sin motsvarighet på ett ringkors i Horns socken i sydligaste Östergötland,
där också samma typ av inskription påträffats, bestående av uthuggna, löst
hängande bokstäver och siffror. Ytterligare ett kors i Södra Ny har samma
karakteristiska
drag, men ringen saknas. Det är daterat 1806.
Ett par kors i landskapets sydvästra hörn utgöres av en triangulär
plåt (Töcksmark, V. Fågelvik). Den ena är daterad 1856.
Dalsland:
------
De förekommer i stort antal främst på norra Dalboslätten. Utformningen ansluter
nära till de värmländska från 1700-talets senare del. Sammanlagt finns 28
stycken
med raka sidor, vartill kommer 10 med svängda. Dalslandskorsen har delvis hög
ålder. De äldsta är tillkomna på 1720-talet. De åtnjöt av allt att döma störst
popularitet under 1760-80-talen, men fortsatte undantagsvis att tillverkas fram
mot 1800-talets mitt.
Västergötland:
Landskapets samtliga 8 triangelformade kors står uppställda på kyrkogården i
Nykyrka. De är tämligen enhetligt utformade med stående kors eller
flöjelförsedda
ståndare på de förlängda basjärnen och smedssymboler inne i basvinklarna. De
saknar tvärarm, men är i stället i flera fall försedda med en större plåt mellan
sidojärnen.
Utsmyckningen är sparsam och utgöres ab böjda hänglövssmyckade järn, som på
några kors bågformat utgår från kryssmitten. Endast två kors är daterade, 1844
och 1845.
I Nykyrka uppträder dessutom 4 unika men av triangelformen inspirerade kors.
Östergötland:
I Östergötland finns 19 triangelformade kors. Ett i Lillkyrka är kombinerat
med en annan form. I övrigt kan de uppdelas i två huvudgrupper, en nordlig
omfattande
10 stycken, och en sydlig med 9 exemplar.
Den nordliga gruppen utmärks av stor enkelhet och saknar praktiskt
taget all utsmyckning. De flesta är från Skedevi. Alla är daterade, oftast från
1840-talet. Ett är
dock så sent som från 1858. Två kors i Risinge är försedda med växtlika slingor.
De är odaterade, men av deras allmänna karaktär och järnets inhuggna dekor
kan förmodas, att de har betydande ålder. Ett kors i Linköpings museum med okänt
ursprung erinrar i sin allmänna karaktär om dessa kors. Det är daterat 1775.
Dekoren är inskränkt till parställda, upprullade järn längs stammen. I samma
museum försvaras ytterligare ett med möjligt ursprung i Flistad också detta med
tämligen hög ålder, daterat 1788. Det pryds av en anhopning upprullade järn,
fästa vid stammen i triangelns mittparti.
Den sydliga gruppen utmärks, till skillnad mot vad vi tidigare
mött, av att sidojärnen och inte sällan basjärnet bildar 90° vinkel mot korsets
plan. De har fått samma
utsmyckning med korta, mer eller mindre kraftigt upprullade bandjärn längs
triangelns sidor, som är vanlig, på motsvarande kors i Småland. I ett par fall
har de fått
en särpräglad utformning genom att basjärnen bockats i fortlöpande
småhalvcirklar, som smyckats med kronor, som i sin tur smyckats med ståndare och
flöjel.
Även korsens krönande parti har i dessa fall fått en överflödande för att inte
säga överlastad utstyrsel. Ett av dem är daterat 1808. I övrigt är korsen i den
sydliga gruppen i allmänhet inte försedda med data, vilket torde sammanhänga med
att inskriptionerna gjordes med färg, som nu är utplånad. Som vi senare
skall se i samband med andra korstyper inom området, förefaller övergången
mellan inhuggen och målad inskription ha skett omkring år 1800, varför man kan
räkna med, att de kors, som saknar inhuggen inskription på flöjeln är ganska
sena. Ett kors med sådan inskription är daterat 1773.
Småland:
De triangelformade korsen har fått en vid spridning i Småland. Företrädesvis
och dominerande mäter vi dem i de sydvästligaste socknarna, i landskapets
centrala del
och i Tjust, där de dock uppblandats med andra typer. Därigenom sätter de sin
prägel på det småländska gravkorsbeståndet. Sammanlagt finns 120 bevarade,
vilket utgör ca 35% av de äldre korsen i landskapet.
Liksom i Östergötland kan efter samma princip två huvudvarianter
särskiljas. De som har alla järn i korsets plan, utgör en mindre grupp om 24
stycken,
18 av den påträffas i Sunnerbos sydligaste socknar. Vanligen har de en ring
inskriven i triangeln och i ringen i sin tur en stor plåt avsedd för
inskriptioner.
Många kors har smedsymboler i form av avbildade redskap. Utsmyckningen är mycket
sparsam. I Traryd inskränker den sig till korsens krön, som ovanför
flöjeln försetts med flera skaftade löv. Även i Göteryd inskränker sig
utsmyckningen oftast till krönen. Många av Sunnerbokorsen är försedda med
ståndare och flöjel,
fästa vid basjärnets ändar. På ett kors i Hinneryd kröns ståndarna av en
ansiktsform med markeringar för ögon, näsa och mun. Det är högst ovanligt att
finna mänskliga
avbildningar på smideskorsen. Det äger sin motsvarighet endast på ett kors från
Utby i Västergötland och ett i Dalhem i Tjust.
Det äldsta korset är från Göteryd och är daterat 1791. Det yngsta i Traryd är
från 1874, vilket dock är anmärkningsvärt sent, då det näst yngsta är 20 år
äldre.
Övriga 6 kors med givna karaktäristiska har vid spridning. Som man
också kan vänta har de en rikt varierad utformning, där gemensamma drag saknas
med undantag för
just järnens placering i korsets plan. Ofta är de dock rikare utsmyckade än de
föregående i Sunnerbo. Tydligast gäller det ett i Tingsås, på var yttersidor är
färgade spiralformade
ståndare med konstfullt utformade krön, och vars inre sidor, stam och bas har
utsmyckats med upprullade järn. Ett annat iögonfallande kors återfinns i Öreryd.
Sidojärnen har under basen böjts i en nedåtvänd båge, varvid alltså en
dubbelkurvatur uppstått. Korset är rikligen dekorerat med rundsmidda och
upprullade järn, anordnade
i knippen längst sidorna. Ytterligare ett i samma socken har motsvarande
utsmyckning om än mer sparsamt.
Några av dessa kors har hög ålder. Det beskrivna från Tingsås är
daterat 1711 och är därmed det äldsta bevarade i Småland. Även de båda
Örerydskorsen är gamla. Det
först skildrade är från 1744. Det andra, enklare, är något osäkert daterat.
Troligen är det från 1728. Årtalet 1653 bör vara ett födelseår. I Tingsås finns
ytterligare ett
triangelformat kors, även det med tämligen hög ålder, från 1774. Övriga kors,
från Hjorted och Rydaholm, har tillkommit vid 1800-talets mitt-
Den andra och större gruppen småländska triangelkors är försedd med
sidojärn och ibland också basjärn i 90-gradig vinkel med korsets plan. De är
genomgående yngre än
de ovan redovisade. Äldst är ett i Gällaryd från 1765. Såväl sido- som basjärn
är här, ehuru nästan av kvadratisk genomskärning, placerade i 90° vinkel mot
korsets plan.
Stammen är stucken genom basen. Även det näst äldsta och obetydligt yngre korset
från 1768 i Kävsjö har samma tekniska utförande. De överensstämmer också i
avseende
på sina stora inskriptionsplåtar inuti triangeln, och på sina längs sidor och
bas anbragta utsmyckningar i form av parställda, korta, upprullade bandjärn, låt
vara av lite annan
utformning. De allra flesta triangelformade kors i Östbo överensstämmer nära med
dessa båda äldsta. Östbokorsen utgör således en tämligen homogen grupp av 15
kors.
I Rydaholm har dock några av dem försetts med ring ovanför triangeln. I
allmänhet har de stora dimensioner. De flesta är mellan 2 och 3 meter höga, ett
i Hagshult när en
höjd av hela 3, 25 meter, Den enkla bandjärnutsmyckningen av liknande typ som vi
mött ovan spelar därför en ovanligt blygsam roll. Genom att järnen vänts på
detta sätt,
får korsen dessutom en spröd och spenslig karaktär, som står i uppenbar
motsättning till deras storlek.
-----
Inom ungefär samma område men med ett par belägg längre söderut
förekommer en heterogen grupp kors, som här sammanförts, då de inte kan
redovisas
i samband med någon mera fast utformas korstyp. Den principiella skillnaden
gentemot den föregående gruppen består i att basjärnet sitter fastnitat vid
stammen i
korsets plan. Därigenom har också utsmyckningen åtminstone i avseende härtill
fått en annan form. Men någon enhetlighet föreligger inte härvidlag. Sidojärnens
dekor ör mera enhetlig, men har ingenting med gruppen som sådan att göra, utan
sammanfaller med det allmänna utsmyckningsmönstret på triangelformade kors
vars sidor är motställda helhetsplanet, eller samma mönster vi mött ovan. Genom
att de flesta påträffas inom samma område som Östbokorsen, är likheterna med
dessa
kors i några fall inte förvånande. 3 av 6 är daterade, varav de båda äldsta från
Fryele, kan dateras 1797 och 1819. Ett kors i Gällaryd är från 1848.
Inom det centralsmåländska områdets östra del finns 14 kors med enhetlig
utformning. Liksom de föregående har även dessa basjärn som placerats i korsets
plan, men
till skillnad från dem är de stuckna genom stammen. På basen har ställts en
båge, och ovanför densamma på stammen är fäst ett i vågor böjt horisontellt
järn. Sidojärnen är
placerade som hos övriga triangelformade kors i centrala Småland men är upptill
böjda nedåt i 90° vinkel och således varandra överlappande. I några fall utgöres
de båda
sidorna av ett enda järn, som alltså bockats i vinkel. Stammen är stucken genom
vinkeln. Utsmyckningen är inskränkt till de vanliga parställda, upprullade
bandjärnen.
Ett fåtal varianter förekommer. Dock har ett kors i Nottebäck försetts med
ståndare på sidorna.
----------------
De triangelformade korsen i nordöstra Småland är rikt varierade. Det enda
gemensamma draget är, att nästan samtliga har såväl sidojärn som basjärn
placerade 90° vinkel
mot korsets plan, varigenom de alltså såtillvida överensstämmer med de flesta
kors inom Östbogruppen.
--------------------
De flesta kors i nordöstra Småland utmärks av att de har bruten bas, varmed
avses att den består av två järn, som fästs med band vid vardera sidan av
stammen.
------------------
Blekinge:
I Blekinge finns ett äldre kors av denna typ. Det härrör ursprungligen från
Backaryds socken, men förvaras nu i Blekinge museum. Med dödsåret 1707 är det
det äldsta
triangelformade korset utanför Värmland. I sin allmänna gestaltning
överensstämmer det med den äldre utformningen, som har alla järn i korsets plan.
I enskildheter ansluter
det till ett i det föregående behandlat kors i det närbelägna Tingås i Småland.
Båda har spiralvridna ståndare på sidorna, med varandra närstående
ändavslutningar, och
en likartad upprullad dekor på stammen.
Sammanfattning, triangelformade kors
Äldre triangelformade kors uppträder huvudsakligen i Småland men även i
Dalsland och sparsamt i Värmland, Östergötland och Västergötland. I Blekinge
slutligen
finns ett triangelformat kors. Korsformen har således en utbredning, som i vidd
endast kan mäta sig med ringkorsens. Av allt att döma saknas typen dock i övre
Sverige.
Redan den vida spridningen talar för en betydande ålder. Med hjälp
av daterade exemplar är det möjligt att föra korstypen tillbaka till 1600-talets
slut. De äldsta återfinns,
som vi sett, i centrala Värmland, i Östra Ämtervik, och är daterade 1686, 1695
och 1713.
-----------------------
Hellner har vid ett par tillfällen framfört tanken, att de triangelformade
korsen i smidesjärn skulle vara en översättningsform från trä till vanlig
gravvård. Han säger bl a
"Ursprunget till den andra huvudtypen (triangelformen) är att söka i de vanliga,
enkla träkorsen. För att skydda det förgängliga materialet hade det ofta ett
litet
skyddstak av smala bräder mellan armarnas ytterändar. Härigenom fick
korset form av en triangel".
Öglekors
Korstypen utmärks av öglelika bandjärnsarrangemang som oftast är
anbragts vid ett begräsat parti på stammens mitt.
Formgestaltningen är påfallande småskalig.
Småland:
I Småland är de till sin utbredning begränsade till Tryserum, Ukna och
i ett fåtal exemplar till Västra Ed, alla i norra Tjust. Sammanlagt finns 55
kors, varav de flesta eller
39 stycken är från Ukna. Dateringarna är ofta osäkra.
Genom den rika variationen är det svårt att ge dem någon gemensam
karaktäristik utöver den mycket allmänna, som lämnats ovan. Ett par utformningar
är dock
upprepade.
-----
Östergötland:
I Östergötland finns 31 kors av denna typ. Med ett undantag för ett kors i
Vårdsnäs med en något olikartad utformning förekommer de alla i landskapets
centrala del.
-----
De är alla ganska likartat utformade och ansluter till den enklaste ---
varianten i Tjust.
Här uppträder också alltid en stor inskriptionsplåt, något som är regel
även hos andra östgötska kors. Vanligtvis är korsen också försedda med ett
bandjärnsknippe
under mittpartiet, vars öglearrangemang gärna sträcks ut såväl uppåt som nedåt
stammen. Den tenderar därigenom att utfyllas i hela sin längd, varför dessa kors
som regel har en annan karaktär än de småländska, där koncentrationen till
stammens mitt är mera entydig.
------
Sammanfattning, öglekors:
Öglekorsen har en utbredning snävt begränsad till några socknar i
norra Tjust och Östergötlands centrala del. I mellanliggande område i södra
Östergötland
förekommer de inte med undantag för ett något avvikande i Vårdsnäs.
De skiljer sig från vad vi i övrigt har påträffat genom att formen
intar en så relativt blygsam roll. Därigenom framträder i stället stammens
resning, som i sig är
ett karaktäristikum som motiverar att dessa kors ursprung söks utanför det
egentliga gravkossmidet.
-----
Omvänt hjärtformade kors
Rukbrikens karaktäriserande benämning avser en grupp kors, vars
gestaltning i stort skapats av två varandra motställda, vid stammen symmetriskt
anbragta järn,
som oftast är S-formade och som nedtill beskriver en vid rundning och
tillsammans utgör en upp och nedvänd hjärtform.
Småland:
Korstypen påträffas nästan uteslutande i Tjust i Småland, där den är
ganska vanlig. Sammanlagt har jag här funnit ca 65 st. Tre utformningar låter
sig särskiljas.
var och en med tydlig sockenkaraktär.
Den enklaste varianten representeras av 27 kors, varav 16 från Ukna och
ett fåtal från Tryserum, Västra Ed , Dalhem. Lockenvi och ett från det med
perifert belägna Tolg.
Den ovan nämnda karaktäristiken överensstämmer väl med dessa kors.
Utsmyckningen består i allmänhet av små upprullade bandjärn, vid mötespunkten
mellan
stammen och de S-formade järnen. Dessa senare har också oftast smyckats med
enkla bandjärn, vars utformning och placering erinrar eller överensstämmer med
den vi funnit hos många triangelformade kors i landskapet. Oftast är ett
rundsmitt kluvet ornament av ungefär samma typ, som uppträder på ringkorsen,
placerat på
stammens mitt eller mera sällsynt strax under flöjeln. Korsen i Locknevi avviker
påtagligt genom att de försetts med en så riklig banddekor, en dekor, som i
likhet med den som
möter på några triangelformade kors i samma socken, tenderar att fylla formen.
Det har också sitt intresse att konstatera, att ett av dem är försett med en arm
i baspartiet.
------ Det äldsta korset är troligen från år 1787. ------
------
Den andra huvudgruppen består av 15 kors, där bandjärnens ändar utsmitts mycket
konstfullt till sirliga lövformer. Vanligtvis har grundformen, det omvända
hjärtat
bibehållits, men i några fall har en friare gestaltning kommit till stånd,
varvid hjärtformen upplösts utan att helhetskaraktären gått förlorad. Det
iögonfallande stamornamentet
som vi känner från föregående variant uppträder även här men i form av ett
kravattlikt tvärställt järn. -----
-----
Till den tredje varianten har jag fört 23 kors. De flesta eller 18
påträffas i Västra Ed, medan Ukna har 4 och Hallingeberg 1. Utformningen skiljer
sig från de båda föregående
genom att de S-formade järnen ersatts med järn, vars båda ändar upprullats utåt
och således åt samma håll, och vars mittparti mer eller mindre kraftigt buktats
ut från stammen.
Nedre delen har oftast svängts utåt kraftigare, varvid även här en
hjärtform uppstått. Men på många kors beskriver järnen en regelbunden bågform,
varför de tillsammans
bildar en spetsig oval. Någon gräns mellan de olika utformningarna låter sig
inte fastställas. Utsmyckningen är enkel och schematiskt och utgöres av stora
upprullade bandjärn
med en yttäckande verkan inom ovalen eller hjärtformen. Ovan denna
återfinns samma påtagligt stora kravattliknande ornament som hos föregående
variant.
-----
-----
Östergötland:
Den omvända hjärtformen är relativt ovanlig i Östergötland. Jag har
påträffat 12 sådana kors. De förekommer främst i landskapets centrala del i
enstaka exemplar.
Fem av dem visar nära överensstämmelse med den enklaste utformningen i
Tjust fast utsmyckningen är än mer anspråkslös.
-----
-----
Sammanfattning, omvänt hjärtformade kors:
De omvänt hjärtformade korsen har begränsad utbredning och påträffas
endast i nordöstra Småland och mera sällsynt i centrala Östergötland. Det
sammanlagda
antalet är ca 80.
Den omvända hjärtformen är ingen ursprunglig gravkorsform i likhet med
ringkorset eller triangeln. Den måste alltså antingen vara utvecklad ur äldre
korstyper eller
vara hämtad från en formvärld med en annan funktion.
-----
-----
----
Övriga äldre korsformer:
Här redovisas ett flertal olika korsformer,
oftast företrädda av ett fåtal exemplar, i allmänhet med mycket begränsad
utbredning.
Klockformade kors:
Värmland:
I Segerstad uppträder några tidigare redovisade kors med båg- eller
klockformer ställda på armar.
Dalsland:
Korsen är mycket vanliga på Dalboslätten. 24 exemplar med fast
utformning är bevarade. -----
Småland:
I landskapet finns endast 5 kors med mer eller mindre tydlig
klockform. Bortsett från formen i stort, finns ingen likhet med de dalsländska,
varför de bör ha uppstått
oberoende av dessa. Inte heller visar de några inbördes likheter. -----
-----
I Dalsland och Småland förekommer klockformade kors i anslutning till
triangelformade. Den allmänna bakgrunden torde därmed vara antydd. En närmare
granskning
visar att såväl på Dalboslätten som i det aktuella området i Småland finns en
benägenhet att uppmjuka triangelformen. På Dalboslätten uppträder således ett
betydande antal
triangelformade kors med bågformade sidor, och i Småland kors med bågformade
baspartier.
Rombiska kors:
Denna form har en korsformad stomme, kring vars mittpunkt har
anbragts fyra järn i form av en snedställd kvadrat eller rombisk figur.
Västergörland:
I nordöstra Västergötland finns 3 grenförsedda kors med ett rombiskt
bandjärnsarrangemang. Det äldsta är från 1799 och det yngsta från 1817.
Sannolikt är dessa kors
att betrakta som avläggare av de i grannskapet förekommande med S-formade järn
som redovisas nedan.
Småland:
Sammanlagt finns 12 kors av denna typ inom landskapet. Härtill kommer
de nedan redovisade bandjärnskorsen i Tjust, som utformats efter samma princip,
men
med inåtsvängda sidor.
Mer text kommer att läggas ut efterhand...